En av de stora sakerna som jag har tänkt på när det gäller barnen är hur jag ska undvika att smitta äver mina fobier på dom.
Det verkar som att det har gått väldigt bra hit intills vad gäller min extrema mörkrädsla. Den största orsaken till att detta har gått bra är för att jag verkligen inte vill att mina barn ska lida och missa så mycket saker som jag har gjort, och fortfarande gör på grund av mörkrädsla. Hur jag har lyckats dölja denna fobi vet jag inte riktigt, det handlar om inställning och mycket ansträngning från min sida att faktiskt uppföra mig "normalt" även när det är mörkt.
Att inte tända lampor bara för att de ropar och så vidare.
Detta är inte lätt och jag jobbar på det varje dag.

Min fobi för småkryp, där även inräknat getingar, humlor mm, har det gått bra med hittills också. Måste säga att jag återigen är lite imponerad av mig själv för att mina barn inte har sett mig springa för en humla eller geting en enda gång, jag tar till och med ut dom om de flugit in. Fjärilar, grodor, maskar och sniglar har jag aldrig varit rädd för så det är ju inget problem när de kommer och vill visa.

Gråsuggorna tittar jag "imponerat" på, men jag tar inte i dom, inte skalbaggar heller. 

Här om dagen trodde jag att det skulle vara kört vad gäller fjärilar. För även om jag inte är rädd för dom så vill jag inte ha dom i ansiktet.
Rickard hittade en jättefin fjäril inne och tog ut den och skulle visa mig och Emilia. Han håller handen 1,5dm från mitt ansikte, och eftersom jag inte visste vad han höll i så bad jag honom hålla handen lite längre bort. Det gjorde han givetvis inte och när fjärilen flög iväg nästan rätt in i ansiktet på mig så pep jag givetvis till.
Efteråt var Emilia "rädd" för fjärilar ända tills jag sa att jag faktiskt inte var rädd, då var hon det inte heller.
Tyckte det var lite klantigt av Rickard att göra så!

Så till det som jag inte har lyckats att dölja att jag är rädd för. Och detta är jag helt hysteriskt rädd för fast på ett helt annat sätt än för mörker.
När jag ser detta ganska lilla kryp så ilar det längs ryggraden och jag får nästan lite svårt att andas. Jag skulle inte kunna behärska mig även om mitt liv hängde på det.
Detta lilla kryp är givetvis spindlar.
Inte de som är under fem milimeter i storlek, men allt däröver.
Jag kan inte slå ihjäl dom för då måste jag ju torka upp det som blir kvar, utan jag måste släppa ut även dessa (eller spola ner dom i avloppet om de är i närheten av ett sådant).
Detta med att släppa ut något som man är hysteriskt rädd för utan att visa att man är hysteriskt rädd är inte lätt. Jag har misslyckats fullständigt med detta denna sommaren.

Jag tar upp dom på ett så stort papper som jag kan hitta. Problemet är ju att de inte sitter still utan kryper runt, oftast upp mot händerna. Jag skriker hela tiden och piper och ylar och skuttar runt, jag kan helt enkelt inte sluta låta förren krypet är ute och jag ser att det inte är på mig.
Det går bra när jag rensar rabatter, men då har jag å andra sidan oftast handskar på mig.

Emilia och Nova har inte varit rädda för något innan denna sommaren. Nova är fortfarande inte rädd men Emilia har börjat bli det. Och även om jag försöker att vara avslappnad när hon piper att det är en spindel nånstans, och försöker svara henne med något i stil med " Ähh, det är väl inget att vara rädd för, de är ju inte farliga." 
Så vet jag att hon vet att mitt beteende i en närkamp med en sådan liten varelse säger att de är livsfarliga och antagligen kommer att äta upp oss allihopa om vi inte passar oss riktigt noga.

Så jag har misslyckats med mitt mål att inte smitta över mina fobier på barnen. Men så länge det inte är mörkrädslan så må det väl vara hänt´ då!