Fotat med barnen
I dag har mina barn fått posera framför kameran för första gången, det tyckte dom var jätteroligt.
Detta är endel av resultatet
Det blev förstås många fler bra bilder. Men de får ni gå ut på fb och titta på och inte ens där ligger alla bra ute.
Det var som sagt första gången jag testade att tala om för barnen vad de skulle göra och eftersom de var superduktiga och tyckte det var lika roligt som jag så blir det garanterat fler gånger.
Dessa stackars vargar
Två hästar har blivit jagade i en hage. Inget synligt fel på dom mer än att den ena hästen varit gipsad och pga språngmarchen har den tappat gipset.
Direkt, antagligen pga att någon sett en varg någonstans i krokarna, så måste det ju självklart vara vargen som
jagat på de stackars små ardennerstona.
Hallå!
En ardenner är stor som ett hus och väger närmare ett ton. Varför skulle en liten varg överhuvud taget försöka jaga dessa stora bestar. De kan ju knappast fälla dom och därför verkar det inte troligt att de skulle försöka ens. Vargar är dessutom extremt duktiga på att spara sin energi så varför lägga energi på en omöjlig jakt?
Det hade varit en sak om det varit mindre hästar vi pratade om, eller att det funnits ett föl i hagen också.
Denna som skrivit inlägget tyckte dessutom att om svenska staten promt vill ha sina vargar så kan de ju se till att de håller sig borta från folk också.
Min tanke om den kommentaren är att det är ju inte vargen som sökt upp människan från början, det är ju människan som bosätter sig i vargens revir.
Visst kan även jag förstå att man inte vill ha varg inpå knuten om man har djur och barn. Det skulle inte jag heller vilja.
Men att skylla allt som händer på varg tycker jag är förjävligt rent ut sagt.
Dessutom tror ju regeringen att vargstammen växer om man skjuter av individer, så snart behöver inte folk oroa sig för att de ska behöva störas av varg alls för det kommer inte att finnas några kvar att bli störd av.
Mitt svar på FB skulle ha sett ut så här: Om du är så rädd för varg så bosätt dig i stan! Det är inte vargen som tränger sig på det är människan. Och om vi nu ska vara så miljömedvetna för att rädda isbjörnar som dokumenterat dödar människor varje år. Varför ska vi då inte kunna ha kvar vår vargstam som inte har dödat en människa någonsin?
Tycker inte att man bara kan sitta och tiga när vi håller på att utrota något levande. Tycker inte att vi har rätt till det på grund av att vi är rädda, eller att de skulle ta vår mat i skogen.
Vad då vår mat, vi föder ju upp boskap och slaktar.
Om vilten är vår mat och vi inte kan dela den med vargen, och tamboskapen är vår mat som vi inte heller vill dela med vargen. Vad tycker ni att vargen ska äta då?
Hur ego får människan bli egentligen. Allt är vårat!!!
"I går sköt jag tre rådjur i skogen mitt framför näsan på en varg! Fan ta det stackars hungriga hunddjuret (vargen) med åtta valpar i skogen att hon fällde mitt får. Hon får väl bli vegitarian och äta bär och svamp. Eller förresten det vill jag ju ha själv det med! Ät bark, det kan jag ändå inte göra något med!!!! Och visa dig för skjutton inte för då skjuter jag dig med, det blir en fin troffe i samlingen!"
Ja, vad jag tycker om varg(slakt)jakt framgår säkert av detta. Och jag tycker att det är patetiskt att ta till vargkortet så fort något ovanligt hänt. För gud nåde om hästarna faktiskt bara sprang för att det blåser och att gipset lossnade ändå, och allt detta för att de är i en ny hage som de inte är vana vid.
Första dagen i skolan
Tänk att man som vuxen kan bli så barnsligt nervös över något så enkelt som att börja skolan.
Jag kände mig i alla fall som en liten nervös flicka när jag gick upp på morgonen och ställde mig i duschen.
Kaffe och macka fick intas i bilen eftersom det tar 50min att åka till skolan och jag ville inte gå upp alltför tidigt.
Satt på färjan och drack mitt kaffe och försökte få ner mina mackor trots att strupen var helt torr och hjärtat slog som under ett hårt träningspass.
Mina händer måste ha darrat de också, för helt plötsligt så har jag förstås spillt på mig. Mitt mellan tuttarna är det en stor kaffefläck på mitt vita linne.
Lite smått panikslagen började jag tänka på vilka öppettider som coop har så att jag kanske skulle kunna springa in och köpa ett nytt linne.
Inser ganska snart att de inte har öppet så tidigt på morgonen utan jag får helt enkelt ha min kaffefläck där.
Tänkte ta till lipen en kort stund innan jag inser att just det linne jag har på mig ser likadant ut på ryggen, inga lappar finns det i det heller. Så på färjan klär jag av mig och visar då mina tuttar för alla som vill titta bara för att vända på linnet.
Så klädde jag på mig skjortan också och kände mig lite lugnare när jag visste att kaffefläcken satt tryggt i nacken istället.
Där kunde den vara den jäkeln!
Så kom jag tillslut fram till skolan och gick in på darrande ben och inser att det inte är så mycket folk där som jag trodde att det skulle vara.
Min första tanke var givetvis att jag var försenad även fast jag visste att jag hade 20min tillgodo.
Tittade i salen vi skulle vara i men den var helt tom.
Så träffade jag på en tjej som faktiskt skulle läsa exakt samma program som jag och vi "höll" hårt i varandra resten av dagen.
Skylltar kom upp och folket samlades i grupper och så hamnade vi i salen och blev fullproppade med information om diverse saker.
Säkerhet/brand
Tentamen
Bibliotek
Internet/datorer
Grupprum
Föreläsningar
Studenternas sida på nätet
mm
mm
mm
mm
När förmiddagen hade gått kände jag mig så full med information så det nästan pös ut genom öronen.
I morgon ska vi ha information om vilka grupper vi kommer att tillhöra och hur vi ska läsa av schemat så att vi hamnar på rätt föreläsningar.
På eftermiddagen ska vi ha vår första föreläsning.
Är fortfarande lite nervös men nu känns det mest som att jag vill komma igång så jag får se vad jag gett mig in på.
För även om jag vet att jag fixar det mesta som jag företar mig så kommer det att bli tufft att läsa på högskolan med allt vad det innebär och samtidigt vare ensam med två barn och hem att ta hand om.
Tufft kommer det bli men jag tror att jag är tuffare!
Astrid lindgrens värld
Veckorna hos mamma
Min Nova
Hon kommer fram med huvudet på sned och tittar på mig med sina underbara ögon fulla med kärlek, sträcker upp armarna och säger "kram!"
Sen delar hon ut en bamsekram, snusande på min hals.
När jag håller om min lilla tjej och känner hur liten hon är i min famn och hur varm och kärleksfull denna lilla människa är så blir jag lite rörd.
Tänk att jag har turen att ha en sådan underbar liten dotter!
Fort går det...
Åkt bil 36mil: Gick väldigt bra att göra denna resan själv med två barn. Mycket tack vare att jag flyttade fram Nova till passagerarsätet så att hon kunde se mig och jag kunde langa kastade leksaker till henne. Emilia hade sin egen kupé i baksätet med nedfälld bricka bredvid sig och massor med leksaker.
Bebis: Eftersom min brors sambo lyckades föda deras lilla bebis förra torsdagen så var jag ju givetvis tvungen att åka ock klämma lite på honom. Han var så liten och söt och det känns mycket roligt att få bli faster för första gången. Trevligt var det att träffa Christoffer och Emma också.
Ljusparty: Med tanke på att jag själv säljer partylight så kändes det lite konstigt att gå på och handla av någon annan. Men vad gör man inte för sin kusin. Där var också en annan kusin så det blev liksom två flugor i en smäll. Det var mycket trevligt att träffa allihopa, eller ska jag säga båda två kanske.
Barnen skötte sig exemplariskt förutom en liten insident när Nova fnittrande för sig själv står i köket med en leksaksstekpanna och öser ut hundens vatten hej vilt över köksgolvet.
Till systeryster: På onsdagen åkte jag och barnen till Söderköping och bosatte oss hos syrran i några dagar. I går vart det en promenad på stan och lite glass vid kanalen. I dag har vi varit på Ikea med alla barnen och det gick bra. Fick tag i allt jag skulle. Köpte nya krokar mm till vår lilla toa som jag tänkt måla om, men klantiga jag glömde att köpa en ny lampa så jag får väl åka dit igen.
I morgon går resan tillbaka till Finspång och mamma igen. Men innan ska vi åka och hälsa på min häst. Har inte träffat honom på fem år så det ska bli mycket roligt att få ta med barnen dit och hälsa på honom.
Sen har jag och barnen en hel lång helg tillsammans med mamma och sedan en hel lång vecka till med olika inplanerade roligheter.
Men tiden går för fort och min hemlängtan har åter igen blivit stor, så det kommer att vara jobbigt att åka hem till Lysekil igen när dessa två veckor är slut.
Sand
Emilia fick ju sand till sandlådan i fredags när hon fyllde. Nu funderar jag på att låta svärföräldrarna hämta den igen.
Jag har sand i hela trädgården, på alla möbler och på plattorna. Ja, över allt helt enkelt.
Som om det inte vore nog så är det ett halvt grustag inne också.
Det är något med mina barn som gör att de inte riktigt vill acceptera att jag har sagt ifrån om vissa saker. Som till exempel att ösa ur sanden ur sandlådan och att ta in sandiga leksaker i huset.
Bara idag, och det är ju trots allt bara halva dagen som gått ännu, har jag sagt till om detta minst 10 gånger och ändå fortsätter dom.
Jag vill inte stänga lådan för dom nu när de äntligen har den, men snart ser jag inte någon annan utväg.
Hoppas att de ska lära sig detta så småningom, men det ser inte ljust ut.
Får helt enkelt ta fram slangen och spola tomten.
Fobier
En av de stora sakerna som jag har tänkt på när det gäller barnen är hur jag ska undvika att smitta äver mina fobier på dom.
Det verkar som att det har gått väldigt bra hit intills vad gäller min extrema mörkrädsla. Den största orsaken till att detta har gått bra är för att jag verkligen inte vill att mina barn ska lida och missa så mycket saker som jag har gjort, och fortfarande gör på grund av mörkrädsla. Hur jag har lyckats dölja denna fobi vet jag inte riktigt, det handlar om inställning och mycket ansträngning från min sida att faktiskt uppföra mig "normalt" även när det är mörkt.
Att inte tända lampor bara för att de ropar och så vidare.
Detta är inte lätt och jag jobbar på det varje dag.
Min fobi för småkryp, där även inräknat getingar, humlor mm, har det gått bra med hittills också. Måste säga att jag återigen är lite imponerad av mig själv för att mina barn inte har sett mig springa för en humla eller geting en enda gång, jag tar till och med ut dom om de flugit in. Fjärilar, grodor, maskar och sniglar har jag aldrig varit rädd för så det är ju inget problem när de kommer och vill visa.
Gråsuggorna tittar jag "imponerat" på, men jag tar inte i dom, inte skalbaggar heller.
Här om dagen trodde jag att det skulle vara kört vad gäller fjärilar. För även om jag inte är rädd för dom så vill jag inte ha dom i ansiktet.
Rickard hittade en jättefin fjäril inne och tog ut den och skulle visa mig och Emilia. Han håller handen 1,5dm från mitt ansikte, och eftersom jag inte visste vad han höll i så bad jag honom hålla handen lite längre bort. Det gjorde han givetvis inte och när fjärilen flög iväg nästan rätt in i ansiktet på mig så pep jag givetvis till.
Efteråt var Emilia "rädd" för fjärilar ända tills jag sa att jag faktiskt inte var rädd, då var hon det inte heller.
Tyckte det var lite klantigt av Rickard att göra så!
Så till det som jag inte har lyckats att dölja att jag är rädd för. Och detta är jag helt hysteriskt rädd för fast på ett helt annat sätt än för mörker.
När jag ser detta ganska lilla kryp så ilar det längs ryggraden och jag får nästan lite svårt att andas. Jag skulle inte kunna behärska mig även om mitt liv hängde på det.
Detta lilla kryp är givetvis spindlar.
Inte de som är under fem milimeter i storlek, men allt däröver.
Jag kan inte slå ihjäl dom för då måste jag ju torka upp det som blir kvar, utan jag måste släppa ut även dessa (eller spola ner dom i avloppet om de är i närheten av ett sådant).
Detta med att släppa ut något som man är hysteriskt rädd för utan att visa att man är hysteriskt rädd är inte lätt. Jag har misslyckats fullständigt med detta denna sommaren.
Jag tar upp dom på ett så stort papper som jag kan hitta. Problemet är ju att de inte sitter still utan kryper runt, oftast upp mot händerna. Jag skriker hela tiden och piper och ylar och skuttar runt, jag kan helt enkelt inte sluta låta förren krypet är ute och jag ser att det inte är på mig.
Det går bra när jag rensar rabatter, men då har jag å andra sidan oftast handskar på mig.
Emilia och Nova har inte varit rädda för något innan denna sommaren. Nova är fortfarande inte rädd men Emilia har börjat bli det. Och även om jag försöker att vara avslappnad när hon piper att det är en spindel nånstans, och försöker svara henne med något i stil med " Ähh, det är väl inget att vara rädd för, de är ju inte farliga."
Så vet jag att hon vet att mitt beteende i en närkamp med en sådan liten varelse säger att de är livsfarliga och antagligen kommer att äta upp oss allihopa om vi inte passar oss riktigt noga.
Så jag har misslyckats med mitt mål att inte smitta över mina fobier på barnen. Men så länge det inte är mörkrädslan så må det väl vara hänt´ då!
Nya kläder
Eftersom jag krympt ur alla mina kläder så har jag nu skickat efter lite nytt till skolstarten. Känns inte så roligt att gå om kring i förstora kläder.
Jag chansade och beställde tre storlekar mindre än för ett halvår sedan. Nu har alla kläder kommit och jag kunde ha alltihop!
Jag är så himla nöjd och stolt över mig själv för att jag äntligen tagit tag i mig själv och kämpar för att få tillbaka min gamla kropp.
Nu har jag två kilo kvar av alla gravidkilona, sammanlagt har jag gått ner 15kg sen i februari.
Jag har ganska många kilon kvar innan jag är nöjd men det går neråt hela tiden och jag blir bara mer och mer motiverad.
Jag mår så bra i min kropp just nu!