Emilia fick ju sand till sandlådan i fredags när hon fyllde. Nu funderar jag på att låta svärföräldrarna hämta den igen.
Jag har sand i hela trädgården, på alla möbler och på plattorna. Ja, över allt helt enkelt.
Som om det inte vore nog så är det ett halvt grustag inne också.

Det är något med mina barn som gör att de inte riktigt vill acceptera att jag har sagt ifrån om vissa saker. Som till exempel att ösa ur sanden ur sandlådan och att ta in sandiga leksaker i huset.

Bara idag, och det är ju trots allt bara halva dagen som gått ännu, har jag sagt till om detta minst 10 gånger och ändå fortsätter dom.

Jag vill inte stänga lådan för dom nu när de äntligen har den, men snart ser jag inte någon annan utväg.
Hoppas att de ska lära sig detta så småningom, men det ser inte ljust ut.

Får helt enkelt ta fram slangen och spola tomten.

En av de stora sakerna som jag har tänkt på när det gäller barnen är hur jag ska undvika att smitta äver mina fobier på dom.
Det verkar som att det har gått väldigt bra hit intills vad gäller min extrema mörkrädsla. Den största orsaken till att detta har gått bra är för att jag verkligen inte vill att mina barn ska lida och missa så mycket saker som jag har gjort, och fortfarande gör på grund av mörkrädsla. Hur jag har lyckats dölja denna fobi vet jag inte riktigt, det handlar om inställning och mycket ansträngning från min sida att faktiskt uppföra mig "normalt" även när det är mörkt.
Att inte tända lampor bara för att de ropar och så vidare.
Detta är inte lätt och jag jobbar på det varje dag.

Min fobi för småkryp, där även inräknat getingar, humlor mm, har det gått bra med hittills också. Måste säga att jag återigen är lite imponerad av mig själv för att mina barn inte har sett mig springa för en humla eller geting en enda gång, jag tar till och med ut dom om de flugit in. Fjärilar, grodor, maskar och sniglar har jag aldrig varit rädd för så det är ju inget problem när de kommer och vill visa.

Gråsuggorna tittar jag "imponerat" på, men jag tar inte i dom, inte skalbaggar heller. 

Här om dagen trodde jag att det skulle vara kört vad gäller fjärilar. För även om jag inte är rädd för dom så vill jag inte ha dom i ansiktet.
Rickard hittade en jättefin fjäril inne och tog ut den och skulle visa mig och Emilia. Han håller handen 1,5dm från mitt ansikte, och eftersom jag inte visste vad han höll i så bad jag honom hålla handen lite längre bort. Det gjorde han givetvis inte och när fjärilen flög iväg nästan rätt in i ansiktet på mig så pep jag givetvis till.
Efteråt var Emilia "rädd" för fjärilar ända tills jag sa att jag faktiskt inte var rädd, då var hon det inte heller.
Tyckte det var lite klantigt av Rickard att göra så!

Så till det som jag inte har lyckats att dölja att jag är rädd för. Och detta är jag helt hysteriskt rädd för fast på ett helt annat sätt än för mörker.
När jag ser detta ganska lilla kryp så ilar det längs ryggraden och jag får nästan lite svårt att andas. Jag skulle inte kunna behärska mig även om mitt liv hängde på det.
Detta lilla kryp är givetvis spindlar.
Inte de som är under fem milimeter i storlek, men allt däröver.
Jag kan inte slå ihjäl dom för då måste jag ju torka upp det som blir kvar, utan jag måste släppa ut även dessa (eller spola ner dom i avloppet om de är i närheten av ett sådant).
Detta med att släppa ut något som man är hysteriskt rädd för utan att visa att man är hysteriskt rädd är inte lätt. Jag har misslyckats fullständigt med detta denna sommaren.

Jag tar upp dom på ett så stort papper som jag kan hitta. Problemet är ju att de inte sitter still utan kryper runt, oftast upp mot händerna. Jag skriker hela tiden och piper och ylar och skuttar runt, jag kan helt enkelt inte sluta låta förren krypet är ute och jag ser att det inte är på mig.
Det går bra när jag rensar rabatter, men då har jag å andra sidan oftast handskar på mig.

Emilia och Nova har inte varit rädda för något innan denna sommaren. Nova är fortfarande inte rädd men Emilia har börjat bli det. Och även om jag försöker att vara avslappnad när hon piper att det är en spindel nånstans, och försöker svara henne med något i stil med " Ähh, det är väl inget att vara rädd för, de är ju inte farliga." 
Så vet jag att hon vet att mitt beteende i en närkamp med en sådan liten varelse säger att de är livsfarliga och antagligen kommer att äta upp oss allihopa om vi inte passar oss riktigt noga.

Så jag har misslyckats med mitt mål att inte smitta över mina fobier på barnen. Men så länge det inte är mörkrädslan så må det väl vara hänt´ då! 
 

Eftersom jag krympt ur alla mina kläder så har jag nu skickat efter lite nytt till skolstarten. Känns inte så roligt att gå om kring i förstora kläder.

Jag chansade och beställde tre storlekar mindre än för ett halvår sedan. Nu har alla kläder kommit och jag kunde ha alltihop!

Jag är så himla nöjd och stolt över mig själv för att jag äntligen tagit tag i mig själv och kämpar för att få tillbaka min gamla kropp.

Nu har jag två kilo kvar av alla gravidkilona, sammanlagt har jag gått ner 15kg sen i februari.
Jag har ganska många kilon kvar innan jag är nöjd men det går neråt hela tiden och jag blir bara mer och mer motiverad.

Jag mår så bra i min kropp just nu! 

Man inser sällan hur snälla barn man har innan man träffar någon annans som är vildare.
Vädret är helt fantastiskt idag så jag och barnen bestämde att vi skulle tillbringa dagen på stranden. Eftersom Rickard jobbar så var jag förstås själv och tänkte att det blir nog inte mer en någon timme för jag brukar bli utråkad av att inte ha någon att prata med, sen är det ju detta med att ensam ha ansvaret på stranden.

När vi varit där en stund så ser jag att en kompis som jag inte träffat på jättelänge var där med sina barn. Hon har barn som är lika gamla som mina. De var ett helt gäng där och det hela blev genast mycket trevligare.

Det är då jag inser att jag kan slappna av ganska mycket med mina barn, även fast vi är på stranden.
Mina barn går inte själva ut i vattnet (inte längre än till knäna i alla fall), de springer inte ifrån mig när jag vänder ryggen till. De är inte högljuda och kastar inte sand på någon annan.

Nu säger jag inte att det var min kompis barn som gjorde allt detta men inte långt ifrån. Medan jag lugnt tillbakalutad kunde sitta och titta på mina tjejer som lekte vid vattenbrynet, eller ligga en liten bit ut i vattnet och flyta och titta på mina barn. Så var hon tvungen att ha stenkoll på sina så att de inte försvann eller kastade sig ut på djupt vatten. Så fort hon försökte sitta stilla en stund så var det någon av dom som hittade på något bus.

På det hela taget var det fyra mycket trevliga timmar på stranden och helt plötsligt ser jag på mina barn på ett helt annat sätt än jag gjorde innan.
Det var bara Rickard som saknades annars var allt perfekt.

Har börjat få ont i mina knän när jag springer och det känns inget bra alls. Det gör inte ont hela tiden, innan jag är helt uppvärmd och när jag börjar svalna av igen gör det ont.

Jag tror att detta beror på att mina sulor är utslitna och att jag alltså inte går så bra i dom längre. Borde nog försöka få gjort nya sulor innan jag ska springa tjejmilen.

Ja, ja, envis som jag är så springer jag ändå och igår blev det 5km. 25min tar det för mig att springa 5km, det är inte jättesnabbt men jag mår å andra sidan bra hela tiden också. Det innebär att det skulle ta mig ca 50min att springa en mil.

Men jag kan säga att jag nog snarare tror att det kommer att ta en timme och lite till kanske.

Nu måste jag bara försöka få ordning på mina knän så att jag faktiskt kan ta mig runt hela milen utan att gå sönder.

Igår var det alltså Emilias födelsedag. Fyra år och det känns fortfarande som det var i går som jag gick runt i stärföräldrarnas trädgård och var lycklig för att verkarna hade satt igång.

Igår var det kanonväder, precis som det var för fyra år sedan. När jag tänker på saken så har det nog varit fint väder denna dagen varje år sen hon föddes. Vi har i alla fall alltid firat hennes födelsedag ute i trädgården varje år.

I vilket fall som helst så var det en mycket lycklig fyraåring som gick och lade sig igår.
Dagen började med att försöka hinna in till henne innan hon kom upp.
Det hann vi inte, men efter att både hon och Anna-Bell (dockan) hade kramat mig så gick hon och lade sig igen och inväntade sin frukost...och alla paketen förstås.

Hon var så nöjd med det hon fick så hela förmiddagen var hon allderless fnittrig när hon gick runt och lekte.
På eftermiddagen kom Farmor och Farfar och då fick hon sand till sandlådan, den är ju visserligen båda barnens men det var bra att de fyllde på den.
Hon fick även en massa andra presenter. 

Hela kvällen igår lekte båda barnen i sandlådan och jag kan tänka mig att de har längtat efter att den ska fyllas på. Det är ju trots allt inte så roligt att leka i en gräslåda.

Så hela dagen igår flöt utan missöden och konflikter och det var mycket skönt att lägga två mycket trötta och nöjda barn på kvällen. 

Igår blev jag faster för första gången.
Det blev en liten pojke.

Detta är förstås jätteroligt!

Nu i år har det fötts sex barn i min familj. Två systrar, en bror och tre kusiner till mig har fått barn.
Bara pojkar!

Jag tycker förstås att det är väldigt roligt att alla har fått fina välskapta, välmående barn. Men det hade ju varit trevligt om det hade varit några fler flickor än mina i familjen.

Man säger ju att riktiga män gör män, men nu undrar jag om inte detta har gått lite till överdrift.
Så jag har vänt på steken och säger numera så här: Riktiga män vågar göra tjejer!

För hur kommer världen se ut om det bara föds pojkar. Det kommer att bli ett bakvänt haremsamhälle där en kvinna har flera män.
Men det kanske skulle kunna fungera om det bara var tillåtet med månggifte.

Jag tycker synd om alla dessa pojkar som aldrig kommer att få en flickvän, för de få tjejer som finns kommer redan att vara upptagna.

För att inte tala om hur klassindelningen kommer att se ut. 25 elever, 22pojkar och 3flickor, snacka om jämställt samhälle eller inte.

Nu får ni inte tro att jag inte är glad över dessa pojkar, för det är jag givetvis. Och jag kommer att vara en mycket stolt faster till denna lilla pojken.

Så grattis Emma och Christoffer till eran lilla Eskil!

Tänk vad fantastiskt underbara vissa morgnar är. Barnen som kommer och kryper upp i sängen och gosar in sig under täcket.

Barn som säger "God morgon, mamma" och ger en en puss. Barn som ligger nära och pratar om ditten och datten och äter välling i lugn och ro.
Tänk vad skönt det är att få gå upp ur sängen när alla är nöjda och glada. Sätta på kaffe och duka fram frukost medan barnen leker.

En lugn frukost med roliga påståenden från barnen som får mig att skratta.
Påklädning, tandborstning och så ut i solen och leka medan jag plockar undan lite och bäddar sängarna.
Hela dagen blir bra om morgonen har varit bra.

Sen kommer vi till de andra nätterna/morgnarna....

Barnen vaknar fem gånger under natten så det känns som att jag inte sovit alls. Barn kommer och kryper ner i min säng och vill sova, jag vaknar några timmar senare av att barnet har kissat ner hela min säng så mycket att till och med mina trosor är blöta och allt luktar kiss. Tempurmadrassen kommer för alltid lukta kiss...

Jag får "sova" i barnets lilla säng, för att barnet i fråga vaknar helt hysterisk och vägrar somna om om inte jag är där och min säng är full med kiss så jag kan inte ta in henne till mig heller. Jag ligger som en korv i en timmer innan allt är lugnt igen.

Hunden far upp och skäller helt hysteriskt för att någon parkerar en bil utanför.

Barnen vaknar och skriker, börjar bråka med varandra efter två sekunder. Ingen av dom vill äta ordentlig frukost, för helt plötsligt tycker de inte om det de älskade igår. 
Blir sittande 45min vid frukostbordet för att det ena barnet totalvägrar och tjuter och kastar mat omkring sig.

Får tvinga på barnen kläder för de vill helst gå nakna. Tillslut kommer de ut och kan leka men bråkar var femte minut om precis allting.

Tillslut får jag en lugn stund med mitt kaffe och då sätter jag mig här och skriver ett inlägg om bra och dåliga morgnar och hoppas att morgondagen blir bättre än idag.  

Idag när jag körde på färgan för att komma till Lysekil efter att ha varit på torp började jag tänka på hur saker blir rutin.

Jag tänkte på hur nervös jag var första gången jag skulle köra på denna färgan. Det är egentligen inte särskilt komplicerat, men är man från mitt i landet där inga färgor behövs så är inte detta något man lär sig när man kör bil.
I vilket fall som helst så är det bara att följa lamporna och ställa sig i rätt fil, stänga av bilen och dra i handbromsen. Sen tar färgan dig över sakta och säkert.

Så här i sommartider så är det väldigt många som vill åka färga samtidigt, så därför är det oftast ganska långa köer och man kan få vänta på både en och två färgor innan man själv får köra ombord.

Allt det där har för länge sedan blivit rutin, jag vet precis hur jag ska lägga mig i de olika filerna och hur nära jag måste åka de andra bilarna för att färgepersonalen ska bli nöjda.

Nu har jag börjat se folk som jag tror känner precis samma sak som jag kände första gången jag skulle över. De tittar sig nervöst omkring, ligger lite förnära i sidled när man ska åka på och de har ingen koll på filerna på färgan. De åker helt enkelt efter försa lampa de ser är tänd, även om det innebär att de måste korsa det andra ledet bilar för att ta sig till sin plats.

Idag var det en sådan som nästan körde in i min sida för att komma på, på vad den trodde var rätt fil. Till slut tittade denna någon upp och insåg att bilen innan åkte längre till vänster och att han nog borde följa efter denna. 
Väl på färgan så är alla rädda om sina bilar och vill inte gärna ställa sig för nära bakom. Bilen framför mig stannade en billängd bakom, detta rättades snabbt till av en lite irriterad färgearbetare.

Många stänger av sina bilar direkt när de kommer ombord, detta har jag slutat med, framför allt på sommaren. Det är helt enkelt ingen mening med det eftersom väldigt många ställer sig fel så det händer nästan varje gång att man måste åka frammåt igen.

Nu när jag är van vid allt detta så tänker jag inte så mycket på det. Men det är lite roligt att titta på andra när de så uppenbart känner sig precis lika förvirrade som jag gjorde. 

Det är så skönt att springa!
Egentligen är det inte skönt under själva springandet utan efteråt, när man känner att varje muskel har arbetat och svetten rinner ur porer som man inte ens trodde att man hade.
Då är det skönt att springa!

Det är ganska rogivande att vara ute och springa, låta tankarna vandra omkring som de vill. Känna pulsen öka och höra sina egna fotsteg.
Att hitta ett lagom tempo som det känns som man kan springa i en evighet i, att andas jämnt för att förse lungorna med en lagom dos av luft.

Men det jag gillar mest av allt är känslan det ger mig efteråt, när jag har stretchat och duschat och klätt mig igen. Då känner jag mig stolt!
Stolt över att jag faktiskt gör det även när det känns motigt. Tolt över att jag vill göra det även när det känns tungt. Stolt över att jag inte ger upp när jag känner att musklerna börjar verka.

Jag är stolt över mig själv helt enkelt!